You don't know how strong you are until strong is the only option..
Time to shape up again!
Ok, I am now starting my journey to body fitness..and I can tell u guys, it is a long and painful journey! I am now on a diet that I hate, I actuallly starting eating fish, after 11 years of being vegetarian, just to make this work!
I am now more focused than ever and I am longing for the day I can say that it was worth it. Well, to start it all I am going to the gym in 30 minutes and it is going to be the best session at the gym, hopefully, and I will feel that I have started my day in a good way.
And, now I am a PT and I do know my nutriotion, so this blog is not about any stupid lchf diets or any quick fix shit. This blog is real and is abotu the best way to reach success..not any hocus pocus shit !
Dream as you will live forever, live as you would die today.
Spenderat over 6 manader i Aussie nu. Kanner att jag utvecklas for varje dag som gar och jag ser sidor i mig sjalv som jag aldrig riktigt insett forr. Nu ar det for forsta gangen som jag verkligen gatt in for att lyckats. Jag vet vad jag haller pa med och jag vill vinna emot mig sjalv. Jag ar redo och jag ska lyckas. Det kommer bli blod, svett och tarar, men winners do not quit and quitters do not win! Jag har haft sjuka motgangar och jag har velat gett upp flertalet ggr. Har fortfarande en ofungerande arm, vilket gor att min drom om att tavla i body fitness och styrkelyft har, i teorin, gatt i kras. Jag ar riktigt jakla ledsen over detta, for det ar detta jag tranat for, och jag har spenderat manga tarar och somnlosa natter pga av det. Men a andra sidan, det som hander det hander. Allt har sin mening. Jag har inte kommit till vart jag ar idag, gatt igenom allt jag gatt igenom, for att ge upp nu. Being defeated is often a temporary condition. Giving up is what makes it permanent.
Have you so little misery that you must create more?
I'm so sick and tired of feeling that something always is wrong, while I appear to have the best life ever with the awesome oppertunity to actually live here in Australia and do the things I love the most. Why is it so darn hard to just be happy? Why do I always over analyses stuff? Sorry for always nagging in this blog, but hey, it is my fucking blog!
I feel fat. Probably gained like 10 kg while I've been here. Thinking about stop eating for a week or so..sounds weird, but hey, I'm pretty weird.
I feel lonely. Heaps of peoples around me, but I feel like I'm the loniest girl in the world.
I'm killing myself without a reason. Tomorrow is my birthday. Yeey..
I feel fat. Probably gained like 10 kg while I've been here. Thinking about stop eating for a week or so..sounds weird, but hey, I'm pretty weird.
I feel lonely. Heaps of peoples around me, but I feel like I'm the loniest girl in the world.
I'm killing myself without a reason. Tomorrow is my birthday. Yeey..
Why does it always happens to me?
Jahaaa, helt plötsligt bestämde det sig att tokregna och ska fortsätta så i minst tre månader till till stälet jag ska till där man är garanterad minst 300 soldagar. Hela jävla Queenland e ju översvämmat och chansen att kunna labda i brisbane, vilket e planen, verkar lite omöjligt. 60 döda. Minst.
Fuck me.
Fuck me.
And now all your love is wasted, and then who the hell was I?
Resfeber. Vad fan menas med det? Är det de jag nu genomgår? Resfeber. Den här grävande och huggande känslan i magen som säger till mig att skita i allt, fix livet innan jag åker. Vara nöjd med det jag har och inte se efter ifall gräset är grönare på andra sidan. Att känna att allt är ett stort misstag.
Tiden har bara rusat förbi nu. Jag har missat allt. Alla dagar har försvunnit till intet. Jag har missat att leva för jag har längtat till det att komma. Resan. Men nu vill jag inte ha den, eller vill jag? Jag vet inte. Jag vet varken ut eller in längre.
Det värsta är att jag har förbi alla mina vänner. För mig har de inte existerat. Jag har kämpat och jobbat mig igenom all tid jag haft och glömt bort mina vänner. Svarar aldrig på sms eller samtal. Glömmer bort att svara på facebook. Det är så hemskt att jag skäms.
Tiden har bara rusat förbi nu. Jag har missat allt. Alla dagar har försvunnit till intet. Jag har missat att leva för jag har längtat till det att komma. Resan. Men nu vill jag inte ha den, eller vill jag? Jag vet inte. Jag vet varken ut eller in längre.
Det värsta är att jag har förbi alla mina vänner. För mig har de inte existerat. Jag har kämpat och jobbat mig igenom all tid jag haft och glömt bort mina vänner. Svarar aldrig på sms eller samtal. Glömmer bort att svara på facebook. Det är så hemskt att jag skäms.
